Vill bort.

Funderingarna är många. Hur kunde jag ens hamna här??

Det blev kaos på sjukhuset med. Orkar inte ens prata om det. Jag mådde helt enkelt förjävligt och de körde i princip ut mig. Ingen hänsyn verkar tas till mitt själsliga mående. De hade ju missat att kalla dit kurator fast jag bett om det.

Efteråt gjorde kuratorn ingen nytta, bara en till som sög ut min kraft. Läkarna glömde kalla in psykologstöd/kurator fast jag bad om det extra och hade skrivit minneslapp åt dom så en psykolog/kurator hade kunnat sätta sig in i min situation redan i förväg och inte nu efter operationen när jag redan var i dåligt skick. Nu blev det skit som vanligt innan kuratorn tillkallades och kuratorn saknade både kompetens och insikt om min komplexa situation.

Är så ledsen. Människor förstår helt enkelt inte min situation fastän jag förklarar. De kan inte ta in det. Jag tas inte på allvar överhuvudtaget.

Det känns ibland som vissa människor enbart tycker att jag är dum i huvudet som gnäller. I mina ögon är det oinsatta och okompetenta människor. I deras ögon är jag en idiot eller har något fel i skallen. De värderar min situation ungefär som nån gått före i kön på Ica eller till och med något ännu harmlösare.

Känner inte att jag verkar ha samhörighet med någon. Nej, jag är så obeskrivligt ledsen att ingen kan förstå det. Jag måste gå igenom alla dessa olika saker på grund av sånt jag själv inte rår för.

Människor som jobbar med mänskliga rättigheter, vård och liknade – inte ens de kan förstå och bryr sig. Pratade med kuratorn på sjukhuset men känns som vi är på helt olika planeter.

En kontakt jag hade om mänskliga rättigheter som sa att mitt fall var det värsta fall den hört talas om i Sverige – har inte trots att den lovat hört av sig, inte ens fast jag lämnade meddelanden på telefonsvararen för att påminna.

Mitt liv och situation har minus 10 i prioritering, det vill säga aldrig. Människor vill inte ens ta till sig allvaret utan istället bemöts jag som mitt ärende är det oviktigaste av alla. De verkar inte ens ta in att jag plågas.

Allvarligt, jag vet inte vad jag ska göra. Tänkt på allt från att emigrera till annat. Detta har gått på tok tok tok för långt.

Skulle bara vilja lägga mig ned på backen. Överlever jag så är det så. Gör jag det inte så är det skönast. Jag vet verkligen varken ut eller in. Jag vet bara att allt är vedervärdigt. Totalt vedervärdigt och jag plågas. 😢😢😢

Lägger snart ned denna sida och tar bort allt annat på nätet. Jag vill inte finnas nånstans. Jag vill vara ensam. Alla passiva människor får mig att vilja det. Jag vill inte vara med i erat liv, bara vara ensam. Då kan ingen göra mig illa. Jag vill ha rätten till mitt eget liv. 😢

Hela livet känns som en uppljugen fasad och att precis allt har tagits ifrån mig. Jag vill ingenting längre. Jag vill inte. Vet inte om jag tar bilen och åker ut en sväng.

Inte duschat sen operationen så vill inte träffa nån, bara komma ut. Är egentligen inte i det skick att jag borde men står inte ut att bara ligga ensam på soffan. Är jämt helt ensam och ingen att prata med,  bara innanför dessa väggar. De andra sover ändå.

Jag vill bara bort, bort, bort och försvinna från all skit och förljugenhet. Den förljugna världen. Ingen fattar hur alltihopa skadat mig. Jag trivs nästan bäst ensam känns det som. I vart fall när jag är ledsen så jag slipper bli besviken på nån. Bara åka ut och skingra tankarna. 😢😢😢

Jag är så jäkla ledsen och besviken för att ingen i sjukvården/dess ledning/försäkringsbolaget är mänskliga överhuvudtaget och utsätter mig för allt detta. ❤ För mig är alltihopa så totalt ofattbart. 😢😢😢

Please follow and like us:
0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>