Vem kan tro att detta existerar i Sverige?

När ska detta få ett slut?

Någon måste ingripa. Hela vår situationen börjar likna förföljelse. Jag trodde problemet med LÖF äntligen skulle vara över men icke.

TORTYR OCH FÖRFÖLJELSE I SVERIGE!! JA, DET EXISTERAR!

Nu måste detta till högre instans. Regeringen måste ingripa om ingen annan gör det. Detta måste få ett slut. FORT!

Dett har hänt och händer massor. Har inte orkat skriva, det är så fruktansvärt plågsamt och inhumant så jag måste försöka förtränga det på alla sätt.

Återkommer med förklaring till ovanstående. Ska ta fram datorn och ladda upp dokument så det jag säger kan verifieras. Detta är obeskrivligt.

Kram till alla därute. ❤

Please follow and like us:
0

Just nu och framtiden.

Jag har gått igenom en massa elände. Nu har jag två val. Kämpa och lysa som aldrig förr eller skita i det.

Jag har därför gjort ett val:

Jag vill lysa. ❤

I fredags så mailade jag in till domstolen och gjorde en noll-förlikning. Det vill säga: jag skrev på att jag inte får en enda krona i ersättning för det som jag har gått igenom med vårdskador och det som jag har utsatts för.

Jag och min familj hade inget val. Vi hade avlidit om detta fortsatt och tillika de hot vi kände om att få gå från hus och hem om rättegången gått galet. En situation vi aldrig skulle ha behövt befinna oss i. Just nu är det bara att svälja det som vi har utsatts för.

I princip hela mitt liv har rämnat under dessa år och jag har sänkts både mentalt och fysiskt. Krasst sagt har 8 av 9 liv gått åt. Det är vedervärdigt det som jag har utsatts för, men jag tror att en dag kommer jag slutligen att få upprättelse.

Ingen aning hur det kommer att gå till men min känsla säger mig att någon kommer att upptäcka hur totalt och brutalt jag misshandlats – och inte bara jag –  utan hela min familj!

Jag tror att någon kommer att gräva i det när det lugnat ned sig. Det är min tro. Den tron hjälper mig. Till slut kommer sanningen att segra. Det är alltför illa det som jag utsatts för att det ska få bero.

Det 9:de livet tänker jag vårda. Jag ska kämpa mer än jag någonsin gjort. Jag ska överleva. Nu finns det bara den hårda vägen att gå. Det gäller min familj och hälsa.

För detta gäller det att lägga upp strategi intalar jag mig. Skapa de gynnammaste förutsättningarna. Ett digert jobb som säkerligen kommer att vara fyllt av bakslag. Klart jag mår jättedåligt av allt. Jag hade inte varit normal annars.

Vad vill jag då? Jo, massor. Jag måste bara ta det i en takt som jag klarar trots att jag skulle vilja kasta mig ut och fullkomligt låta energin spruta. Tyvärr så har energin än så länge inte den uthålligheten som behövs. Den måste byggas upp igen först.

Sedan ca 3-4 veckor har jag på olika sätt tagit tag i mitt liv. Jag fick mer kraft efter njurstensoperationen.  För 4 veckor sedan lade jag om kosten för att få i mig mer hälsosam mat. Dels för att få i mig mer vitaminer, mineraler och näring – dels för att gå ned i vikt. Jag äter rejäla portioner mat och den består mestadels av grönsaker och protein. Jag ska berätta mer om den sen. Men i dagsläget har jag på denna tid gått ned ca 8 kg. Känns underbart och koppen har fyllts med vitaminer och blodsockret är bättre.

Jag måste även förbättra min fysik i kombination med viktnedgången.

För ca 3 veckor sedan var jag upp till Sundsvall på en utredning av min medicinska status. Det kändes bra och vi delade uppfattningen. Som tillägg skrev de att en upprättelse skulle ge en bättre prognos både fysiskt och mentalt gällande min framtida hälsa. Sättet jag behandlats på är alltså missgynnande för min hälsa.

Sedan i fredags så är jag sjukskriven 50% och börjar köra igång genom arbetsförmedlingen igen på 50%. Det är meningen att jag på sikt ska återgå till mitt företagande så kommer tillsammans med dom att förbereda inför det. Ska ha ett möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det känns som att jag får bara stöd från dom.

Jag har också funderat en massa mer här i sommar och har lite tankar och idéer som jag delvis för en dialog med männskor om. Men det är positiva saker som har med företagande och likande att göra. Jag väntar bara tills jag får utlopp för min drivkraft och kreativitet!! Vill att energin ska sprudla och samarbeten flöda! ❤

Nu vill jag att livet börjar igen!! Med allas hjälp kan jag och min familj komma vidare!! Det är min tro och övertygelse!! ❤

Ska försöka komma igen med positiv anda. Ju fler jag möter som stöttar, tror på mig, vill samarbeta eller ta mig under sina vingar ju bättre kommer jag att lyckas. Jag känner att jag är värd det efter alla dessa år. ❤

Det är min envishet,  livsvilja och min kärlek till vår dotter som gör det möjligt att kunna ta mig vidare. 😘😘

Kram till er så länge!
Tack för alla fina människor som finns!!
❤ 😘😘

Please follow and like us:
0

Tomt.

Känner bara tomhet. Vad tog mitt liv och alla visioner vägen?

Jag vet inte. Känns ofattbart tungt. Kan inte låta bli att bara gråta.

Ska skicka in till tingsrätten och återkalla min stämning gentemot LÖF, förutsatt att de håller sin del och bär sina egna kostnader.

Jag är så ledsen, ännu ledsnare än tidigare känns det som. Ledsen så långt in i själen, djupt som attan. Kan inte rå för det. Har ingen aning om livet överhuvudtaget. Ingenting.

Man kan inte bli mer lämnad i en situation och kris som jag har blivit. Jag andas än så länge men hela mitt liv har tagits ifrån mig. Hela mitt inre och min glöd.

Ingen kommer någonsin att fatta vad som gjorts mot mig. Jag trodde jag var en människa, nu vet jag att jag inte är det. Jag har dödats totalt. Jag tänker inte kämpa mer.

Kram ❤

Please follow and like us:
0

Första inlägget efter ett litet uppehåll.

Min kropp känns mycket starkare efter operationen även om jag är rätt slut ändå. Jag fortsätter därför på den banan att återta min kropp och hälsa på olika sätt. En mödosam reparationsfas pågår därför just nu. Det finns ingen spikrak väg utan det kommer att krävas massor av mig. Även många bakslag och tårarna flödar i stora rännilar emellanåt. Men det finns en gräns och passeras den kan det i stället gå ändå mer utför så jag måste kämpa. Jag behöver massor av stöd och tid. Både jag och min familj har en mödosam tid framför oss. Snälla stöd oss, vi behöver hjälp. ❤

Egentligen känner jag mig oerhört deprimerad inombords. Kanske mer än förut. Jag vet inte ens om jag kommer att orka med mitt företagande längre. Just nu känner jag mig osäker på allt. Idag är det en sån dag där jag bara gråter och är fruktansvärt ledsen.

Just nu i mitt vaccum, har jag försökt att förtränga min (vår, min och min familjs) mer än horribla situation. Jag fattar inte själv hur jag (och min familj) har orkat detta. Det är så inhumant att inte ens mina tankar orkar beröra allt som varit. Förtränga är enda sättet att överleva. Hållit allt på halster ett tag men till slut så kommer allt ikapp.

Handlar allt om vinst? Nej, livet handlar om förmågan att utveckla och utvecklas.

Något jag också anser att jag gjort under alla dessa år. Det går att se det tragiska i min situation men det går också att se ett mervärde i vad situationen har lett till.

Mervärdet ligger i min utveckling. Min vision om att utvecklas vidare gör att jag finner det rätt förkastligt att driva processen visare. Varför driva tragik vidare?

Efter min operation så har jag funderat mycket. Fortfarande idag vet jag inte om jag ska lägga ned min rättsliga process eller inte. Den frågan hänger som ett löst vaccum – och jag tror fortfarande på att lösa problem människor emellan i en dialog. Jag tycker generellt att det spelar ingen roll i vad som är rätt och fel i min situation – det handlar bara om vad vi kan uppnå för nöjdhet för samtliga parter.

Om jag tänker mig försäkringsbolaget – jag förstår absolut ideologin och dess funktion. Däremot så tror jag att även företag ibland måste göra avsteg och att det finns måste finnas människor med förstånd även där.

Jag vill lösa en problematik som egentligen inte borde vara en problematik. Både jag och försäkringsbolaget har lärt oss saker och utvecklats under dessa år. Varför inte bara enkelt ta varann i hand och gå vidare?

Hur svårt kan det vara? De sköter sitt och jag mitt och vi får en ”end of The story” med gott slut på mängder av sätt.

Det vore respektfullt för alla parter! Tänk lite större LÖF. Vad vill ni egentligen uppnå? Jag tror inte att ni blir lyckligare av att eventuellt ha kunnat krossat mig – om ni ens skulle lyckas – men ni skulle däremot visa er vuxenhet och förmåga att kompromissa – vilket skulle inge mycket större respekt hos människor rent generellt. Önskar att LÖF kunde göra ett seriöst förhållningssätt att begrunda så vi får ett avslut där vi båda känns som vinnare. Jag har aldrig förlorat hoppet om drömmar där samtliga parter kan känna acceptans.

Så min fråga är, kan vi vara redo för det nu LÖF? Kan vi mötas i en vettig dialog? Kan vi inte bara skita i allt som varit och gå vidare???

Kan några hjälpa oss? Skulle vara så djupt tacksam. Det är helt enkelt så himla onödigt allt detta. Kan vi inte bara få några bra år och bara få vara en vanlig familj??? Är vi verkligen inte värd det??? Det måste vända nu!!

Kram ❤

Please follow and like us:
0

Trött, slut och ledsen.

Håller på att skriva på ett inlägg men har inte riktig ork. Kommer på sikt. Det handlar om det som hände på sjukhuset. Har varit så jobbigt länge och även så fruktansvärt påfrestande inför operationen, där jag inte ens har vetat om jag skulle överleva. Det inte många förstår är att jag redan befinner mig i ett tillstånd där jag är deppig och sänkt av min situation. Ledsen att jag inte kan ta allt med en klackspark.

Vet inte hur många som förstår vad jag hela tiden ställts inför. De på sjukhuset förstod definitivt inte.

Jag vet inte vad jag skulle ha varit gjord av, om inget av det jag går igenom inte skulle ha påverkat mig. För mig känns alltihopa så totalt omänskligt.

Jag kan inte rå för att jag har känslor. Jag är bara den jag är. Jag vill kunna älska med och för det behövs känslor. 😢😢😢

Kram

Please follow and like us:
0

Vill bort.

Funderingarna är många. Hur kunde jag ens hamna här??

Det blev kaos på sjukhuset med. Orkar inte ens prata om det. Jag mådde helt enkelt förjävligt och de körde i princip ut mig. Ingen hänsyn verkar tas till mitt själsliga mående. De hade ju missat att kalla dit kurator fast jag bett om det.

Efteråt gjorde kuratorn ingen nytta, bara en till som sög ut min kraft. Läkarna glömde kalla in psykologstöd/kurator fast jag bad om det extra och hade skrivit minneslapp åt dom så en psykolog/kurator hade kunnat sätta sig in i min situation redan i förväg och inte nu efter operationen när jag redan var i dåligt skick. Nu blev det skit som vanligt innan kuratorn tillkallades och kuratorn saknade både kompetens och insikt om min komplexa situation.

Är så ledsen. Människor förstår helt enkelt inte min situation fastän jag förklarar. De kan inte ta in det. Jag tas inte på allvar överhuvudtaget.

Det känns ibland som vissa människor enbart tycker att jag är dum i huvudet som gnäller. I mina ögon är det oinsatta och okompetenta människor. I deras ögon är jag en idiot eller har något fel i skallen. De värderar min situation ungefär som nån gått före i kön på Ica eller till och med något ännu harmlösare.

Känner inte att jag verkar ha samhörighet med någon. Nej, jag är så obeskrivligt ledsen att ingen kan förstå det. Jag måste gå igenom alla dessa olika saker på grund av sånt jag själv inte rår för.

Människor som jobbar med mänskliga rättigheter, vård och liknade – inte ens de kan förstå och bryr sig. Pratade med kuratorn på sjukhuset men känns som vi är på helt olika planeter.

En kontakt jag hade om mänskliga rättigheter som sa att mitt fall var det värsta fall den hört talas om i Sverige – har inte trots att den lovat hört av sig, inte ens fast jag lämnade meddelanden på telefonsvararen för att påminna.

Mitt liv och situation har minus 10 i prioritering, det vill säga aldrig. Människor vill inte ens ta till sig allvaret utan istället bemöts jag som mitt ärende är det oviktigaste av alla. De verkar inte ens ta in att jag plågas.

Allvarligt, jag vet inte vad jag ska göra. Tänkt på allt från att emigrera till annat. Detta har gått på tok tok tok för långt.

Skulle bara vilja lägga mig ned på backen. Överlever jag så är det så. Gör jag det inte så är det skönast. Jag vet verkligen varken ut eller in. Jag vet bara att allt är vedervärdigt. Totalt vedervärdigt och jag plågas. 😢😢😢

Lägger snart ned denna sida och tar bort allt annat på nätet. Jag vill inte finnas nånstans. Jag vill vara ensam. Alla passiva människor får mig att vilja det. Jag vill inte vara med i erat liv, bara vara ensam. Då kan ingen göra mig illa. Jag vill ha rätten till mitt eget liv. 😢

Hela livet känns som en uppljugen fasad och att precis allt har tagits ifrån mig. Jag vill ingenting längre. Jag vill inte. Vet inte om jag tar bilen och åker ut en sväng.

Inte duschat sen operationen så vill inte träffa nån, bara komma ut. Är egentligen inte i det skick att jag borde men står inte ut att bara ligga ensam på soffan. Är jämt helt ensam och ingen att prata med,  bara innanför dessa väggar. De andra sover ändå.

Jag vill bara bort, bort, bort och försvinna från all skit och förljugenhet. Den förljugna världen. Ingen fattar hur alltihopa skadat mig. Jag trivs nästan bäst ensam känns det som. I vart fall när jag är ledsen så jag slipper bli besviken på nån. Bara åka ut och skingra tankarna. 😢😢😢

Jag är så jäkla ledsen och besviken för att ingen i sjukvården/dess ledning/försäkringsbolaget är mänskliga överhuvudtaget och utsätter mig för allt detta. ❤ För mig är alltihopa så totalt ofattbart. 😢😢😢

Please follow and like us:
0

Så fruktansvärt slut

Skulle sova en timme när jag kom hem men vaknade kl 03  efter 7 timmar och med hela katetern full. Orkade knappt gå upp men gjorde det och tömde den. Hade tung andning. Var vaken till halv 5 och sov till 08 när katetern var full igen, tömde den och sov igen till strax efter 11. Är så trött och svullen med. Även svullen över hela handryggarna, ansikte med mera.

2017-07-07 13.03.46

Skulle få vätskedrivande men fick inte det. Antar att de glömde. Men har lite furix hemma så ska ta det för det känns jobbigt att andas. Är så himla slut. Inte orkat ta något för magen men måste göra det.

Please follow and like us:
0

Idag var det tyvärr inte samma attityd på personal.

Dagens recension fram till kl 10.00.

Idag var det ny personal och mer kaos bland personalen. Ingen av de jag träffade igår alltså.

Idag missade de först att jag skulle ha frukost, (inget beställt) så jag gick ned till restaurangen och köpte.

När jag sa till om medicinen andra gången 9.30 (istället för kl 08.00) som jag skulle ha, så fick jag för mycket av den blodtrycksmedicin som sänker pulsen – vilket jag som tur uppdagade.

Äter man för mycket av den medicinen och pulsen sänks för mycket så pumpar ju hjärtat för dåligt. Risk för felmedicinering alltså.

Läkarna som gick rond verkade tycka att jobbet var ett nödvändigt ont. Den ena var i princip tyst så jag frågade om han gick och lärde sig, men han var färdig sa den andra som pratade. De saknade nog motivation för sitt jobb kändes det som. Inte så inlyssnande i varje fall. Eller så hade de läst att jag har vårdskador och dömde mig efter det.

Psykolog/kurator med samtalsstöd jag bett om uteblev helt.

Det behövs organisationsförbättringar och mer stöd motivation till personalen.

Mer recensioner kommer.

Kram ❤

Please follow and like us:
0