Läs om en annan vårdskadads tragiska situation

Det finns mängder av människor som blir skadade i vården. Läs Christinas fruktansvärt tragiska berättelse om hur hon fått hjärnskador, men ingen försäkring täcker.

Skulle du vilja hamna i den situationen? Skulle du om du blev drabbad, vilja ha en objektiv bedömning av dina vårdskador?

Det är en självklarhet i mina ögon, och det är just det jag försöker kämpa för – inte bara för mig egen del, utan för alla – även för dig, om du skulle skadas – så genom att stödja mig, så stödjer du dig själv om du skulle skadas i vården!

Kram <3

När övergår det till psykisk misshandel och tortyr?

Jobbig period just nu… 

eller förresten – det har jag mer eller mindre hela tiden, men ibland klarar jag det bättre och ibland sämre. När jag klarar det sämre bryter jag ihop ordentligt flera gånger om dagen.

Allt kämpande under så många år, tär så fruktansvärt. Den dagen när allt är över – för det måste finnas ett slut – så hoppas jag att jag kan resa mig igen. Jag börjar mer och mer tvivla då detta faktiskt övergått till både psykisk misshandel och tortyr. Jag sjunker bara längre och längre ned.

När tar det stopp? Visa mig att det finns ett slut! <3

Det har redan varit akut under flera år och ibland blir det ur-akut. Att under så många år tvingas leva i detta som jag och min familj fått göra – där människor som jag är direkt beroende av i denna situation – vänder mig ryggen – gång på gång. Det gör att jag faktiskt sjunker djupare och djupare. Är det syftet?

Trots att de berörda också vet detta – så agerar ingen – det gör att den psykiska misshandel jag utsätts för – kan liknas vid tortyr – speciellt med tanke på att de människorna faktiskt är medvetna om att jag också har en vårdskada som gett mig 50 % invaliditet i form av en psykisk funktionsnedsättning. (se inlägg och utlåtande)

Jag kan då undra – vad värre kan man utsätta en person för?

Att utsätta en person för kränkningar och psykisk misshandel under tortyrliknande former, där personen i fråga har fått en vårdskada med 50 % psykisk invaliditet – orsakat av ett trauma med dödsångest under 8 månader – är ett extremt övergrepp!!

Att tillika tvinga in en så redan utsatt person i en långdragen rättegång – där den tvingas att blotta hela sin integritet och den i värsta fall också kan tvingas betala flera miljoner, för att ens få en objektiv bedömning av svåra vårdskador – då kan i vart fall jag fråga mig – är det vad Sveriges grundlag är tänkt att stå för? Är det Sveriges syn på mänskliga rättigheter?

Jag kan bara säga – att då skäms jag för att vara svensk!!

Exakt hur har jag mått under denna process? Jag kommer enbart att snudda vid det – men jag har önskat mig allt ifrån, att jag skulle få cancer, så jag kunde få försvinna med giltigt skäl, till att jag skulle bli förlamad, för att någon skulle bry sig om mig. Så ofattbart tragiskt! Det värsta är att det finns mängder av människor där ute som tänker lika, för att de mår så dåligt.

Jag har funderat på om jag ska bosätta mig ute i skogen eller ta ett flygplan till ett annat land eller liknade – bara för att inte skada min dotter, då hon så ofta få se mig ledsen och gråtande.

Dessutom har jag säkert velat dö flera tusen gånger – jag har funderat på allt från att gasa ihjäl mig i bilen, hoppa framför tåget, eller att spetsa min skalle utanför de ansvarigas kontor, till att ta sömnmedel i kaffet vid rättegången. I extrema situationer tänker man destruktivt.

Jag har varit så totalt uttröttad och utmattad att jag har varit rädd för mig själv! Min hjärna har inte funkat! I bland när jag väckts så har jag varit så utmattad att jag efteråt inte ens kommit ihåg dialoger som jag har haft. Eftersom jag inte har kommit ihåg det, har jag till och med varit rädd för att jag skulle skada min familj i sömnen, (fast det är försäkringsbolaget jag är ilsken på) just för att jag har varit så uttröttad!

Är det ens sunt att tänka så här? Vid extrem överhettning och sömnbrist kan ett felaktigt tankemönster uppstå!

NEJ, klart det inte är, jag skulle aldrig kunna göra något sådant. Min familj är det bästa jag har. När man är så totalt utmattad, så kan man ofta tänka katastroftankar, om sådant som skulle vara de värsta som skulle kunna hända, och självklart skulle det värsta som kunde hända, vara just att jag förlorade min familj!

Jag är tillräckligt mentalt stark och psykiskt frisk, för att förstå att det enbart är knäppa tankar, på grund av sömnbrist och den extremt tortyrliknande process jag utsätts för. <3

Men för ett extremt fåtal människor, (tack och lov) kan detta utmynna i en verkligenhet. Just liknade situationer kan skapa situationer där människor blir självmordsbombare, tar kollektivt självmord och så vidare – jag förstår vilken extrem press många av dem haft före! Det finns en anledning, och det handlar oftast om hur de blivit bemötta och förstådda! Som jag tidigare tagit upp i inlägget, vad är egentligen en kränkning så finns det en anledning till varför människor hamnar i missbruk, kriminalitet med mera.

Under denna resa, har jag fått lära mig all psykologi själv och tycker psykologi är oerhört intressant. Jag har iakttagit och studerat beteenden på olika sätt.

Jag har fått lära mig att förstå, hur man kan känna sig och uppleva saker, rent mentalt, när man utsätts, på extremt många olika sätt. Jag vet vad det innebär – förstår ni då varför det är så bortkastat, att utsätta mig för det jag just nu tvingas att genomleva?

Jag skulle kunna bidra till att förändra samhället!

Det svenska samhället går på knäna!! Se mig i stället som en tillgång!! Backa upp mig – låt mig få ett slut på detta innan jag är så djupt nere att jag inte kan ta mig upp igen. Jag skulle vara en viktig tillgång i samhället!

Jag tror att de här inte heller är unikt för mig, hur jag beskrivit mitt mående – just därför har jag beskrivit det – för att jag tror att många människor känner igen sig, men vi pratar oftast inte om det på det här sättet! Lyssna på människor ute i samhället – lyssna till vad de säger!  Se till att stötta dem i stället – då kommer människor också att bli friskare!

Det är mängder av människor som tar livet av sig varje år – Läs statistiken!

Det är tack vare min älskade familj och alla fina människor därute, som jag har orkat – en liten klick av fantastiska människor, som ideligen tröstar och stöttar mig. Många av dem har själv det oerhört svårt, och ändå tröstar och stötar de, för de vet hur det känns att må dåligt – de förstår!! 

Dessa människor är mina hjältar och de som har fått mig att överleva!!!! Ni är alla guld!!  Jag är så oerhört tacksam för att var och en av er finns!! <3

I dag hörde ytterligare en person mitt desperata rop på hjälp, och lovade att hjälpa till att sprida den här sidan ännu mer. För mig kändes det nästan som att en ängel uppenbarade sig – just när jag störtdök som mest! Jag är dig så djupt tacksam och litar på ditt ord!! Tack!! <3

Jag sätter lika stor tilltro till dig där ute!! I 15 år har jag väntat – snälla, stötta mig! Dela, sprid och låt oss tillsammans kämpa för ett bättre Sverige! <3

Så fort detta är över, vet jag att jag kommer att ge så mycket åter!! Jag vill leva i det Sverige som jag trodde fanns till för människorna – det Sverige som tar hand om sina medborgare! Tillsammans kan vi, du och jag och alla andra!

Varma kramar! <3

Ulrika

Vad är egentligen en kränkning?

En kränkning kan vara så vansinnigt mycket, oftast beror det på ren tanklöshet men ibland är den avsiktlig.

Viljan att vilja skada någon kan ibland bero på att personen som kränker, själv har drabbats av kränkningar och då när den kränktes, inte fick det stöd den hade behövt.

I vissa fall när många människor träffas, som inte alltid, men ibland själv har varit utsatt för kränkningar, kan det uppstå en gruppsamhörighet och tryck som kan skapa oerhört starka effekter.

Det är hur mottagaren uppfattar det som görs eller sägs. Området är så omfattande så jag kommer enbart att snudda vid det.

En kränkning behöver inte enbart vara vad som sägs, utan kan också ske när en individ inte blir sedd eller tagen på allvar. Alla vi människor är olika, därför kan även den allra bästa avsikten, faktiskt bli en kränkning. Om du tänker på alla människor som mår dåligt, blir kriminella och så vidare, så finns det ju självklart en anledning. Den största anledningen är att någonstans utmed livet har dessa människor kränkts.

 Kränkningar kan ske genom att någon ignorerar en person, att den förlöjligar en person i en situation och så vidare, men främst är den som blir kränkt i ett underläge.

Ett barn som blir kränkt av en vuxen är i ett förbaskat underläge. För det första har barnet inte den förståelse som vuxna har, för det andra så kan barnet stå i beroendeställning till den som kränker. Att förlöjliga någons problem är faktiskt en kränkning i sig.

Många barn har föräldrar som är på en annan planet rent tankemässigt och är med barnet men ser det inte.

Denna kränkning leder ofta till att barnet känner sig oerhört besviken, sviken och ibland förnedrad.  Den utsatte kan därmed ibland få ett behov av att kanske bekräftas på andra sätt. Ibland kan en själslig tomhet uppstå.

Upprepas kränkningar kan det leda till både droger, kriminalitet, självskadebeteenden, psykisk ohälsa och annat. Självkänslan blir inte alltid, men många gånger i bott. Osäkerheten leder ibland till att många nya problem skapas.

Kränkningar kan utgöra en del i mobbing och i psykisk misshandel. Det är främst frekvensen samt arten – hur kraftigt kränkningen är – som styr detta tillsammans med i vilken beroendeställning, man befinner sig i – gentemot personen eller personerna man utsätts av.  Kränkningar kan övergå till mobbing och psykisk misshandel.

Hur många människor – barn som vuxna – är det inte som längtar efter en kram ibland? Eller kanske till och en famn att krypa in i, där någon stryker personen över håret?

Alla behöver omsorg och närhet! Ännu idag när jag träffar min mamma så pussas och kramas vi! Jag vet att hon älskar mig och hon ser mig. Det har gjort att jag har en bra självkänsla idag och vet vem jag är!

Allt bygger på ömsesidigt förtroende och respekt för en individ. Jag har alltid försökt att respektera andra och behandla folk lika. Det är superviktigt att en person känner sig sedd och att den blir tagen på allvar.

Jag utgår istället från en situation – inte från vem personen är! Jag ser det mer som att här har vi ett problem som ska lösas – hur gör vi?

När man benar ut hur ett problem ska lösas för en person, så måste man se individen och utgå från den personens vinkel för att kunna sätta ett mål. Det gäller då att tömma skallen och vara här och nu i situationen, därtill måste man lägga till alla faktorer och tankemässigt kunna prova olika scenarion – därefter kan man måla upp en väg som kan vara möjlig – men som kan behöva ändras på väg till målet. Detta kräver både känsla och flexibilitet, då ny insikt också kan väckas efter vägen.

I mitt yrkesliv har jag alltid känt mig respekterad – mycket också för att jag är trygg i min kompetens.

Jag har alltid varit van att människor litat på mig och jag har litat på dem. Jag litar fortfarande på människor – just för att jag ser problem ur situationsperspektiv. Jag gillar inte att älta och hatar inga människor. Det jag lagt bakom mig har jag avslutat, och jag tror fortfarande på den varianten, trots allt som jag har tvingats att gå igenom i och med skadorna.

Men att leva med dödsångest dygnet runt i 8 månader där jag trodde att jag skulle spricka invändigt och detta med ett barn i magen, var outhärdlig och har etsat sig i mitt minne. Jag rår inte för det.

Det som komplicerat till sig i mitt fall, tror jag är att jag och försäkringsbolaget pratat om varandra. Trots att jag är mentalt stark och tänker som jag gör, så utsattes jag under min graviditet för något som är omänskligt och inte går att klara av, utan att må dåligt. Det liknar svår tortyr.

Den situationen jag utsattes för tillsammans med att jag känna känslor oerhört starkt och att jag också lagrar minnen på det sätt jag gör, (läs tidigare inlägg i bloggen, ”stark men samtidigt svag”) har gjort att jag varit och är i en oerhörd utsatt situation. Åtminstone klarar inte jag vilka påfrestningar som helst, det gör ingen!

När jag befunnit mig i denna oerhört utsatta situation, har människor samtidigt vänt mig ryggen!

Det är en ovan situation för mig, eftersom jag tidigare alltid mötts av respekt för min individ. Jag har ju trott att det är så samhället fungerar! Självklart har jag därför blivit förtvivlad när jag, ovanpå mitt mående av skadorna inte blivit sedd och lyssnad på! Jag har ju bara försökt kämpa för att bli trodd, samtidigt som jag mått uruselt. Det är där det skurit sig – för de jag mött har antagligen inte haft samma värdegrund som mig – utan istället för att ge ömsesidig respekt, så har de kränkt mig oerhört.

Vad har blivit kontentan av det?

Jo, jag har på alla sätt försökt få dem att lyssna på mig och därför producerat bevis på bevis – men intresset för att verkligen ta sig tid att se mig, lyssna på mig och titta på alla bevis har inte funnits! I stället har jag upplevts som jobbig, vilket har gjort att de stampat på mig ännu mer i den redan försvagade situation som jag befinner mig i. Det är möjligt att jag själv brustit i kommunikationen på grund av min funktionsnedsättning – men jag är också den skadade.

Det bemötande jag fått är inte okej! Långt från okej.

Just detta beteende med att inte ta någon på allvar, är ett av de största problemen i vårt samhälle. Det är allas vårt ansvar att ta tag i det! Fråga är bara hur förändrar jag försäkringsbolagets beteende? Är det ens min uppgift?

Tyvärr kan jag inte förändra försäkringsbolagets beteende, jag kan bara förändra mitt eget beteende och hur gör jag i denna situation? Jag faktiskt tvingats in i helt ofrivilligt och mår så dåligt utav att inte få ett avslut – skadorna i sig är illa nog!

Anledningen till att jag vill ha ett slut på allt detta, är för att jag vill gå vidare i livet och kunna ge min dotter den uppmärksamhet och omsorg hon behöver. Allt jag önskade mig, var ju bara att få ett barn – en person som jag ville ge all min kärlek och uppmärksamhet! Det sorgliga i allt detta nu är att min så oerhört efterlängtade dotter får ta stryk, då jag på grund av mitt mående, inte klarar av att ge henne den uppmärksamhet hon borde få. Men däremot ger jag henne tveklöst all min kärlek!! <3

Alla mina försök med att få försäkringsbolaget att förstå har dock varit fruktlösa. Det enda jag vill, är ju att bli ömsesidigt bemött, där försäkringsbolaget tar min situation och mina upplevelser på allvar.

För att de ska förstå så har jag ju lämnat så många bevis till dem – men som de inte ens brytt sig om att kolla. Jag antar att det som kan vara svårt för dem att förstå, är att mitt mående faktiskt är dåligt, trots att jag är mentalt stark. Ärligt – jag vet inte hur jag ska få dem att förstå? Jag kan inte göra mer än att vara ärlig i hur jag mår. Gör ni? Hur ska jag kunna ändra mig för att få dem att förstå och lyssna på mig? Jag är ett offer – en person som blivit skadad och fått en funktionsnedsättning på 50 %, vilket faktiskt är en stor skada. Är det min uppgift att ta ansvar för detta?

Vem i samhället ska ta ansvar i denna fruktansvärda situation?

Att patientskadenämnden där det sitter riksdagsledamöter, vars uppgift det är att företräda den skadade, i mitt fall blundade för min situation, gör att jag anser att detta ligger på regeringens bord. (Läs om försäkringsbolaget del 1) Några personer i regeringen känner till mitt fall (jag har dokumenterat det) men ingen gör trots detta något åt mitt fall, utan jag och min familj får dag efter dag lida.

Kan någon känna igen sig i min situation eller är det bara jag som känner mig så här?

Jag vill att detta ska vara över, så att jag får lägga kraften på att vara med och göra Sverige bättre, i den grad jag kan trots min funktionsnedsättning!

Vem kan trycka på för att någon ska ta ett ansvar? Kan du och jag och alla andra hjälpas åt?

Kram <3

Länk till Tv-inslag där jag kränks

Ps. Det här inlägget bygger helt på min personliga uppfattning och de kunskaper jag har just nu. Du behöver självklart inte dela min uppfattning! 😉

Hur kreativ….?

Vart går gränsen innan de nödbjudna journalisterna i våra tidningar kan ge ett millimeterutrymme om denna gräsliga historia…? 😉

Nä, jag är van att slita så det är bara att köra på…frågan är hur galen man ska våga vara?

Jag är inte rädd för att göra bort mig, det kan jag bjuda på. Dit jag behöver ta mig för att komma i mål dit tar jag mig – för i detta fall så vet jag att jag har rätt – både i sak och i hur skaderegleringen skötts – så jag tänker kämpa för min rätt.

Funderar därför på om jag ska åka till Ullared och kanske ta med mig en stor ballong med adressen hit till  websidan – eller om jag ska klä mig jättekonstig som väcker uppmärksamhet – kanske ett stort plåster i pannan med texten ”systemfel.se” och tröjor plus andra kläder med tryck.

Hörde nämligen att det var nästan 29000 besökare i Ullared härom dagen. Tänkte att jag kunde ju iså fall stanna där en vecka eller så.

Funderar också på om jag ska gå till kundtjänst där och be att de söker efter min man, självklart får jag då beskriva att han har en tröja på sig där det står systemfel.se

Förresten så har jag en egen megafon med om det skulle behövas! 😉

Funderade också på om jag ska växla till mycket enkronor och klistra en lapp på dem? Pengar plockar ju folk alltid upp liksom nycklar som jag ”tappar bort”, självklart med märkningen systemfel.se eller varför inte andra prylar med webbadressen på som jag kan glömma lite här och var?

Vad kan jag mer komma på? Jaaaa du…men mer blir det, var så säker…jag ger inte upp!

Kram och dela gärna! <3

P.s Finns det några som kan anmäla sig frivilligt som jag kan skicka saker till som ni kan ”tappa”? 😉

Läs gärna dessa sidor också:

Kan du hjälpa till?

Sponsorer – finansiärer och kunniga personer sökes!

Aktiviteter som planeras

Stark och samtidigt svag!

Det är som en boxningsmatch, fast utan domare. Nu får jag möta domaren först i tingsrätten…

jag bryter ihop och kämpar mig upp på något ofattbar sätt, precis när jag borde vara uträknad. På 10 så reser jag mig, gång på gång!

Att kämpa mot försäkringsbolaget suger energi – energi som jag egentligen inte har – eller i vart fall kunde använda bättre!

Före skadorna var jag i stort sett alltid här och nu. Jag kämpar hela tiden för att tränga bort alla hemska minnen, och när jag lyckas glömma allt det traumatiska, så blir jag som mitt gamla jag, och kvittrar jag som en fågel och lyser som en sol – i det läget är jag fruktansvärt stark! Så absolut, visst kan jag skratta och le emellanåt…

Tyvärr ligger ju allt och bubblar under ytan när energin tar slut.

De som bara ser mig när jag kvittrar och lyser förstår ju av naturliga skäl inte att jag har en funktionsnedsättning, men jag vet, och min familj och många andra vet…

Allt blir så annorlunda när man drabbas av en funktionsnedsättning. Hjärnan måste ställa om sig mentalt och det är jättesvårt. Det begränsar mig mycket, för i tanken så tänker jag ju som förr – när jag har visioner och planerar, för jag vill ju så mycket – men så kommer jag in i en svacka, och då orkar jag inte riktigt.

Just när det gäller att utföra saker, så tar det numera mycket mer kraft och längre tid. Ofta måste jag lägga mycket mer tid, för att uppnå samma mål. Klart att det blir mer påfrestande och tröttar ut mig. Ska det vara helt optimalt för mig, så behöver jag helst vila både före och efter det jag gör.

Blir jag för stressad och pressad, så får jag svårt att sova, och blir ännu mer mottaglig för att hamna i en svacka.

Får jag ingen andhämtning, så sparkar jag till slut bakut, för jag orkar inte. Jag menar inget illa överhuvudtaget, men jag pallar bara inte. Jag har liksom ingen reserv. Det är lika svårt för mig, som för de som möter mig. Förlåt! <3

I dessa perioder kan jag bli enormt deppig, och ser inte omvärlden och glömmer saker. Sådant som normalt tar två timmar att genomföra, kan ta en vecka – jag klarar inte av att fokusera.

Det fungerar bäst när jag är med andra människor, men har samtidigt också blivit mer känslig för ljud, men jag behöver få komma ut!

Ibland håller mina dåliga perioder i sig längre, ibland kortare.  Jag har då jättesvårt att sova och kan somna på morgonen. Ibland måste jag helt enkelt göra saker under dagtid, och hinner då bara sova väldigt lite. Absolut tvärtom, förmot vad jag egentligen behöver. Ibland känns det som att kroppen inte ska orka rent fysiskt.

Fortfarande efter så många år, så smärtar allt så ofantligt – så fort jag drar upp vad som hände under min graviditet –  så är det som att det vore igår. Jag upplever nästan samma känslor som jag upplevde då, under mitt 8 månader långa trauma. Det gör att jag blir helt uppriven känslomässigt varje gång jag måste dra upp just vårdsskadebitarna. Det som hände då, var så katastrofalt outhärdligt!

Vi lagrar ju minnen på olika sätt.
Jag lagrar minnen i bilder, känslor och ord.

Jag kan komma ihåg situationer, dialoger och hur saker var placerade. Jag är dessutom oerhört lyhörd för min kropp, och det gör kanske, att jag förknippar saker med traumat, så oerhört starkt? Det blir en kedjereaktion i hela kroppen!

Känslor och mental styrka är inte samma sak, men påverkas såklart av varandra. Just eftersom att jag också är så uthållig, och fruktansvärt mentalt stark, så drabbas jag kanske ännu hårdare, när det känslomässiga kommer in?  Jag vet faktiskt inte, men fruktansvärt dåligt mår jag!

Att kämpa tar så oerhört med energi ifrån mig – att aldrig få koppla av och bara få finnas – Snälla, låt detta vara över snart!

Att få kämpa så trots min funktionsnedsättning tycker jag hemskt. Dessutom har jag gång på gång under dessa 15 år tvingats att leverera bevis för min trovärdighet. Först hos vården, och sedan hos försäkringsbolaget. Tänk dig själv att inte bli trodd.

Jag har fått lära mig allt först för att ens få hjälp och sedan också blivit tvungen att bli specialist på att dokumentera, skapa kontakter med mera. Självklart är det påfrestande!

Bördan med försäkringsbolagets icke objektiva hantering, läggs ovanpå min funktionsnedsättning.

Många som inte kände mig före skadorna, märker ju inte någon skillnad på hur min kapacitet är nu, för mot hur den var då, men det gör jag, eftersom att jag vet ju hur mycket mer tid som jag får lägga på varje sak nu, för mot då.  För mig är det en jättestor kontrast.

Varför fortsätter jag då kämpa?

I perioder har jag jobbat heltid, men det har inte alltid fungerat då energin tagit slut. Jag måste därför ta ett jobb som är mindre krävande och ger mindre lön.  Hur ska jag då klara mig ekonomiskt? Just nu är jag arbetslös och letar jobb. Jag kan inte ta förgivet att jag kan leva på maken för resten av livet.

Jag tror att många av er därute kan känna igen sig i delar av det jag skriver! Jag coachade ju ett tag och det var fantastiskt roligt! Jag har genom min situation fått enormt med kunskaper – även om jag hellre hade önskat att jag hade fått dem på ett annat sätt!

Kram till er där ute! <3

Under rubriken ”Försäkringsbolaget, del 1” kan du läsa mer om försäkringsbolagets hantering
Under rubriken ”Försäkringsbolaget, del 2” kan du läsa mer om försäkringsbolagets hantering

Under rubriken ”Mina skador” kan du ta läsa mer om mina vårdskador
Under rubriken ”Flera inslag TV4 nyheterna” så höra försäkringsbolaget prata illa om mig och se inslag om finansinspektionens kritik.

Övergrepp på en funktionsnedsatt person

Är det okej?


Jag har en invaliditet på 50 %. En funktionsnedsättning! På TV4-inslagen kan du höra helt öppet hur jag kränks – men ingen reagerar!! Jag och min familj mår förjävligt och har gått på knäna i många år!

Läs om mina skador men också om försäkringsbolaget fruktansvärda hantering, del 1 och del 2.

I 11 år har försäkringsbolaget utrett och utsatt oss för stora övergrepp! JA, det är faktiskt övergrepp. Hur mycket ska jag och min familj tvingas utstå? Frånta en funktions nedsatt person rättigheter som står i grundlagen? Frånta en funktionsnedsatt person de mänskliga rättigheterna?

Läs här nedan läkarutlåtandet som visades i TV! Det står i klartext om mina skador, inga tveksamheter (se speciellt sidan 3). Varför protesterar ingen?
Jag behöver din hjälp!! Vi behöver er hjälp! Snälla hjälp oss! <3

(klicka på bilderna för att göra dem större)

Sidan 1
Sidan 1
Sidan 2
  Sidan 2
Sidan 3
Sidan 3