Mina vårdskador

Hur allt började…

Jag och min man sökte hjälp för ofrivillig barnlöshet och läkare ställde fel diagnos på mig och missade att jag har två livmödrar. Feldiagnostiseringen ledde till omfattande vårdskador där jag bland annat fick ett trauma.

När barnlöshetsutredningen startade så sövde läkare mig på sjukhuset och gjorde en titthålsoperation (000510). Läkaren sa att jag hade stopp i en äggledaresky och en cysta på livmodern.

En del av operationsberättelsen fattas tyvärr då diktamen var otydlig. Om diktamen funnits så hade vi kanske sluppit detta? Det var stor personalbrist på sjukhuset vid den tidpunkten.

Vi fick göra provrörsbefruktningar men jag fick missfall på missfall. En utredning av livmodern skulle då göras och jag sövdes (030217). Läkare försökte via slidan gå in i min livmoder med ett operationsinstrument som var på 8 millimeter i diameter (ungefär som en blyertspenna) Läkare kom inte in i min livmoder och sa att min livmoder var sammanväxt och skadad så jag inte skulle kunna få barn. En månad senare gjordes en annan undersökning och läkare sa då att min livmoder var normal (030321). Jag kastades fram och tillbaks om vart annat, jag visste inte vad jag skulle tro. Jag mådde också så dåligt att jag blev uppsagd på jobbet.

Två misslyckade operationer och diagnosfel skapade dödsångest
Läkare sövde mig på nytt (030602) och försökte komma in i livmodern med det 8 millimeter stora instrumentet men kom inte in då heller. Jag fick brev om att min livmoder var så trång, sammanväxt och skadad och att min livmoder överhuvudtaget inte skulle kunna klara en graviditet. Tre läkare sa detta och det var ställt utom allt tvivel och det var inget som var behandlingsbart! Två operationer bekräftade ju även detta! Hur skulle jag kunna förstå att de hade fel?

Därför var detta min verklighet när jag en månad senare på naturlig väg blev gravid.

Trodde varje sekund i 8 månader att jag skulle spricka och förblöda
Jag kunde inte vara lycklig åt min graviditet för jag visste ju att det redan var utdömt och det skulle ju gå åt skogen! När skulle det gå åt skogen?

De tre läkarna hade sagt att det var ställt utom allt tvivel och operationerna visade ju samma sak. Ju längre tiden gick ju räddare blev jag, jag hade sådan dödsångest! Det gjorde ont i magen och trodde jag varje sekund att NU skulle det gå åt skogen. Det som gjorde mig så fruktansvärt rädd var att läkare ju inte kommit in i min livmoder! Hur skulle då allt komma ut? Hur skulle det komma ut utan att jag skulle skadas?

Varje sekund i 8 månader trodde jag att jag skulle spricka invändigt när det skulle gå åt skogen med ett barn i magen! För det skulle ju gå åt skogen hade läkarna sagt! Det var utom allt tvivel!

På den tiden visste jag inget om sådant här, jag litade fullt ut på läkarna. Jag hade knappt aldrig varit sjuk tidigare. Jag målade upp ett skräckscenario om att jag skulle spricka, förblöda och dö både jag och barnet när jag sprack invändigt. Detta också 6 mil från sjukhuset! Jag hade sådan fruktansvärd ångest, jag vågade knappt sova för i min värld då var jag tvungen att vara beredd på att ringa efter hjälp när det hemska skedde! Det var min verklighet, varje sekund i 8 månader!

Totalt utmattad av dödsångest
Jag var så totalt utmattad av skräck och av att inte våga sova och trots att jag redan från början hade bönat och bett dem om kejsarsnitt om det nu skulle gå så långt innan jag dog, så var jag annars övertygad om att jag skulle dö vid förlossningen! Förstå hur rädd jag var, det var min verklighet!!!

Ingen kunde stötta mig, jag var totalt ensam i detta! Om någon hade riktat en pistol mot skallen och tryckt av hade det ändå gått fort, men att plågas till döds och med ett barn i magen! Tror ingen kan förstå vad jag genomled i åtta månader! Jag var paralyserad av skräck! Vi, jag och barnet skulle dö, plågas ihjäl!!! Jag kunde höra mig själv snarka innan jag somnade, jag höll på att köra av vägen för jag var så trött och kunde höra mig själv snarka till när jag körde bil, jag var så totalt utmattad! Jag var livrädd och ingen gjorde något! Kan ni förstå att jag mådde dåligt? Och med ett barn i magen!

Hotade till slut med att hoppa genom fönstret
Tillslut beviljade läkarna kejsarsnitt av humanitära skäl för jag mådde så fruktansvärt dåligt och hotade att hoppa genom fönstret. Strax efter gick vattnet, fem veckor för tidigt. Vi åkte in, jag körde själv halva vägen med 2-3 min mellan värkarna och plockade halvvägs till sjukhuset upp maken vid hans jobb.

Under kejsarsnittet upptäckte de att jag har två livmödrar. Då hade det gått 4 år från det att vi sökte för ofrivillig barnlöshet. Hade jag bara vetat om det så hade jag ju vetat att det var normalt att det töjde extra i livmodern under en graviditet. Hur sjutton hade de kunnat missa att jag hade två livmödrar? Det syns hur bra som helst på vanligt ultraljud! Men de missade! De missade trots att kunskaperna ska finnas! Det är grundläggande kunskaper inom gynekologin! livmodrar

Upptäckten och bedövningen släpper!
Under kejsarsnittet höll läkare på så länge att bedövningen släppte och sa i efterhand att det var tur att jag stod på mig om kejsarsnittet för inget annat hade kommit på fråga!! Läkare vet inte heller var de placerade embryona vid provrörsbefruktningarna, för den ena livmodern är så liten att den inte fungerar,  hade graviditeten tagit sig där hade det varit frågan om NÄR livmodern hade spruckit och inte OM. Likaså om jag blivit gravid med tvillingar, det hade kunnat vara livshotande!

Jag blev efter förlossningen jättesjuk och fick ligga kvar på sjukhuset i 10 dagar. Högt blodtryck, blodvärdet halverades snabbt, kramper med mera. Man fick inte heller ur mig vätska. Jag är glad att jag lever idag. Man missade även att ta om mitt protein som visade på äggvita i urinen. Går inte in på det mer nu. Jag mår så fruktansvärt dåligt av att dra upp allt. Därför blir det också oerhört tufft att tvingas dra upp detta i tingsrätten.

Bad om mer utredning
I mina journaler står det att jag så många gånger bad om mer utredning. Den cysta de såg från början var egentligen min andra livmoder och till den finns bara en fungerande äggledare, eftersom den andra äggledaren går till livmodern som inte fungerar. Läkare har skrivit att vi överhuvudtaget inte skulle ha behövt provrörsbefruktning eftersom jag ju kunde bli gravid på naturlig väg. Under provrörsbefruktningarna fick jag inte heller bli gravid på naturlig väg utan vi var tvungna att skydda oss. Jag medicinerades sammanlagt i 15 månader och var mer fertil då, så hade vi då vetat att jag hade två livmödrar hade vi kunnat göra insemination i stället eller försökt på vanligt sätt.

Starka reaktioner efter graviditeten
Jag mår fortfarande fruktansvärt av detta och har fått en invaliditet på 50 %, men försäkringsbolaget menar att jag mått dåligt i 3 månader! Det står omtalat i journaler hur jag mådde och mår. Människor runtikring mig vet. Läkare som bedömt och utrett mig vet, men som sagt, försäkringsbolaget har inte ens bedömt allt.

Alltihopa har satt i akut i flera år efteråt och jag fick sådana stressreaktioner med domningar i ansikte, tappade talförmågan i perioder, glömde namn på nära vänner, trodde en massa konstiga saker, tappade tidsuppfattning, fick aggressionsutbrott med mera. Det var fruktansvärt!

Hemma ser ingen
När jag suttit hemma och skrivit, så har jag varit ensam så ingen har ju då behövt se att jag grinar och mår dåligt. I de perioder jag har mått och mår dåligt så har jag inte ens orkat sköta om mig själv. Maken har fått ta allt praktiskt vilket resulterat i att även han blivit totalt slutkörd och varit sjukskriven. Hela familjen har fått ta så mycket stryk.

Sedan skadorna har jag fått mycket större behov av sömn och återhämtning. Blir jag stressad så får jag svårt och sova och då är karusellen igång och jag kommer ned i en svacka. Därför är det extra viktig för mig, att inte utsätta mig för alltför stor belastning och bli för pressad. Det är just några av dessa bitar som är min invaliditet.

Min arbetssituation efter skadorna
De första åren efter skadorna var jag sjukskriven. Den traumatiska graviditeten har fört med sig massor av konsekvenser. De sista 12 åren efter skadorna har jag i snitt jobbat 27 % och tillsammans med föräldraledighet har jag kommit upp i ca 40 %. Före skadorna jobbade jag heltid och hade utbildat mig inom IT-branschen, hade jättebra löneökningar, gått ledarskapsutbildning med mera. Det är många gånger svårare för människor att förstå när man har en psykisk ordsprakfunktionsnedsättning. Oftast ser ju inte andra människor mig när jag mår som sämst. Sedan jag var liten har jag alltid varit otroligt glad och positiv, det är min personlighet varför det ibland kan vara ännu svårare för människor att förstå hur jag egentligen mår inombords då det inte alltid syns på mig förrän det är för sent och jag kommer ned i en svacka.

Ibland kan svackan hålla i sig länge, ibland går det över fort. Det handlar mycket om att förtränga, men jag kämpar och kämpar. För att orka måste jag se till att vila både före och efter de saker jag gör.

Bättre av att komma ut
Jag mår bättre om jag får komma ut och träffa människor för då glömmer jag lite, men det är svårare för mig att få jobb på grund av den funktionsnedsättning jag fått, då jag ibland när det krisar extra, inte klarar att dölja mitt mående helt och omgivningen blir lidande, men jag kämpar och kämpar, självklart påverkar inte tvisten med försäkringsbolaget positivt, jag vill vidare och försöka att enbart fokusera positivt. Jag är tvungen för att överleva.

Jag är arbetslös och letar jobb, men har inte lyckats hitta något varför jag just nu håller på med en affärsplan och funderar på att starta eget. Kanske lära vården saker? Jag har lärt mig enormt under dessa år.

Som person gillar jag inte att älta saker, utan vill framåt här och nu för att utveckla mig. Jag har ingen prestige och hatar ingen, utan vill bara framåt. Men oavsett så kommer ju min funktionsnedsättning att bestå och jag ska ha samma ekonomiska situation som om jag hade varit oskadad.

Vi älskar vår dotter <3, hon är 11 år nu. Det bästa som hänt oss, det är hon som har fått mig att överleva detta. Det är bara så ledsamt att hon ska behöva gå igenom allt detta, hon är bara ett barn och hon har fått levt med detta helvete hela livet.  Det är en tragedi för hela familjen, vi drabbas katastrofalt av det som sker, just på grund av systemfel! Vi önskade ju oss bara barn…<3

 Ska man stampa så här på en människa? Skulle du vilja drabbas av detta Om inte, sprid gärna detta! Jag och min familj är dig evigt tacksam! KRAM <3

Ps. Jag har säkert glömt att ta med massor, men bloggar om det.

Under rubriken Försäkringsbolaget, del 1 och Försäkringsbolaget, del 2 kan du läsa mer om försäkringsbolagets hantering
Under rubriken ”Flera inslag TV4 nyheterna” så höra försäkringsbolaget prata illa om mig och se inslag om finansinspektionens kritik.

Läs gärna dessa sidor också:

Kan du hjälpa till?

Sponsorer – finansiärer och kunniga personer sökes!

Aktiviteter som planeras


systemfel .se systemfel . se systemfel .se
google google google google google
Iphone Android mobilanpassad

En reaktion till “Mina vårdskador”

  1. Hej på er.

    På jobbet slog jag av senan i armbågen som lossnade från sitt fäste och slet av bicepsmuskeln och jag anmälde det till försäkringsbolaget som en arbetsskada. 11 dagar senare efter olyckan så stod jag inte ut och gick till akuten på xx sjukhuset och blev akutinlagd och opererad någon dag senare. Men efter uppvaket så skrek jag direkt att något var fel i handen då jag inte kunde känna en del fingrar och röra handleden och det kändes som ett stor tryck på handen trots att ingreppet skett i armbågen.

    Efter att ha klagat samma dag så sade läkaren att inget var fel men hela tiden så värkte det mycket. Efter att ha blivit utskriven fick jag träffa en handspecialist på xx sjukhusets handkirurg en NN som sade att jag hade för stora förhoppningar och att det eventuellt kunde var så kallad ”drophand” och skulle gå över och han sade att det gör alltid ont efter en operation och förstod inte vad han kunde hjälpa mig med.

    Efter att ha tjatat så kom en äldre kollega in på rummet då jag sade att jag inte lämnar rummet förrän han tog mig på allvar. Den andra mannen var också läkare och NN visade då en foto/video på operationen och såret och då pekade den andra läkaren på en punkt mitt i såret och sade ”jag tror patienten menar det här” och sade att det tycks som radialis nerven ligger i kläm. NN svarade jaha och lät förvånad att kollegan inte höll med NN om att allt såg bra ut.

    Jag fick en remiss till XX neurologen och där gick jag igenom en 3 timmar lång undersökning av min arm från såret och ner till fingertopparna och resultatet löd ”en kraftig påverkan på radialis nerven” och en månad senar fick jag operera mig men inte förrän att jag hotat att anmäla läkaren som opererat mig och sade att han hade vållat mig en kroppsskada och då tog han på sig ansvaret och beklagade att det blivit fel.

    NN sade att jag skulle återkomma efter ett år för en operation. Efter ett år så sade han till mig att det inte gick att operera men att handen i stort sett var bra och jag sade att jag nyligen läst att man i Brasilien lyckats förbi koppla nerven å få tillbaka rörligheten. Min skada är mycket bra beskriven i Svensk läkartidning 2005 med bilder på de områden i handen som blir värk och vissa områden känns som man är brännskadad och denna skada har blivit förvärrad.

    Men det som var mest jävligt var att försäkringsbolaget som handlägger arbetsskador sade nej till ersättning och menade att jag trots fysträning som polis i gymmet på polisstationen skulle jag ha tänkt och vetat att senan kunde gå av i armen och därför inte få ersättning och efter att ha bytt och vänt mig till landstingets försäkringsbolag som inte ville erkänna skada och sade att det var ingen skada men det var på NNs intyg av en undersökning då han klämde lite och gjorde sticktest i fingrarna med nål och en rulle men då jag ville berätta att jag inte kan hålla i tjänstevapnet på samma sätt som tidigare så sade han att undersökningen är slut.

    Detta intyg använde man sig av i landstingets försäkringsbolags bedömning om ersättning och det var en annan läkare just anställd på ett annat sjukhus som sjukhusets försäkringsbolag anlitade men jag bad att han och min läkare som hade varit överläkare på just xx sjukhusets handkirurgi skulle träffas och jag vill vara närvarande så de kunde se vilka skador jag hade.

    Men det var via mitt fackförbund som LO:s jurister lämnade in en överklagan som slutade med att jag fick 200 tusen kronor men som läkaren skrev i tidningen 2005 vem har nytta av handen om man inte kan använda den som innan skadan. Dessa läkare som landstingets och arbetsskadades försäkringsbolag använder är konsulter som inte träffa er/mig patienterna som skadas i vården. Att få höra av min fysioterapeut att din skada John är en av de värsta man kan råka ut för.

    Armen går inte att få mer än i axelhöjd, pekfinger vänster hand helt död i känsla för att växla i kraftig värk om jag tar i saker, Lillfingret bränner och handleden går inte att böja helt och om jag lägger min hand på ett bord och försöker lyfta fingrarna så går det inte mer än 1 mm från bordet och tummen går inte att böja 90 grader utan stannar vid 45 grader. Att vi i Sverige måste anlita egna läkare för att kämpa mot försäkringsbolagens läkare när landstingens läkare gör fel skrev jag om för ca 5 år sedan till ansvarig minister som sade att vi skall titta på saken.

    Men ni som jag som skriver detta att man borde inte få bli behandlad på detta sätt av arbetsskadades och landstingens försäkringsbolag som bara ser dig som en förlust för de skall ju vara vinstdrivande försäkringsbolag men jag anser att dessa konsulter läkare är jäviga och med vilja skriver ”vaga” intyg som skall passa dem!

    Tack för mig och min fysioterapeut sade ”i USA hade du fått 20 miljoner men framför allt en ursäkt”. Vilket NN på xx sjukhuset och MM på arbetsskadades försäkringsbolag aldrig gjorde till mig tvärtom! Så om någon vill bli politiker inom hälsa och sjukvård snälla tänk på min historia och alla ni andra jag känner för er och håller med man skall kunna kräva att även läkare och försäkringsbolagen har moral och att vi patienter får en rättvis opartisk bedömning och att det är inte vi som gjort fel då vi klagar/ vänligen John Martland

    OBS!
    Namn borttagna i inlägget på läkare/sjukhus och historien nedkortad med irrelevant fakta om annat. I övrigt egna ord och historien oförändrad av den som skrivit inlägget. //Ulrika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>