Det här var inte det jag ville med livet.

Så sorgen, så ledsen, gråter bara. Kan inte rå för det. Mår inte bra i diabetesen, eller om det är något annat. Har i vart fall ingen kraft, ingen energi, bara trött och vill lägga mig. Orkar ingenting. Varför har ingen stoppat allt? Känner mig ensam. Jag står utanför livet. De som utsatt mig (och indirekt min familj) förstår och bryr dig inte överhuvudtaget om vad de gjort. Är så ledsen.

Min kropp är så slut. Alltså inte bara mentalt utan även fysiskt. Jag kämpar hela tiden men det räcker liksom inte till. Är så slut så orkar helt enkelt inte. Jag vet inte hur allt kommer att gå. Jag vill massor, men ibland känns det som min kropp inte orkar med framtiden. Ingen anar vad jag förlorat pga allt jag fått vara med om. Hela mitt liv och allt innehåll man har i ett liv är borta. Inget finns utöver min familj och vi kämpar som attan. Ensamma. Det här har även skapat utanförskap rent socialt där gemenskap och delaktighet saknas. Vi har förlorat massor.

Vi borde ha fått vara lyckliga när vi äntligen fick vår tjej, men just nu lever vi bara för att vi inte kan överge henne. Varför kan ingen sätta stopp för vår situation? Varför ska inte vi ha rätt till ett värdigt liv under normala förhållanden? Vi är totalt svikna. Varför behövde det gå så här långt?

😢😢😢

Please follow and like us:
0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>